Pappa ligger på sjukhus igen. Han skulle ha kommit till stan idag (han bor i Paris), men ringde för en stund sen och berättade att han har legat på amerikanska sjukhuset sen i tisdags. Imorgon blir han utsläppt och åker då mot Stockholm. Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd.

För ungefär ett år sen fick pappa en envis lunginflammation (trodde han), och när det inte gick över så gick han till en läkare för att se vad som stod på. I nästa minut låg han i en ambulans och skjutsades direkt in på intensiven. Det visade sig att han hade blodproppar i lungorna, så tack och lov att han gick till läkaren den dagen.
Nu har det hur som helst varit under kontroll i lite drygt ett år. Han går på kontroller titt som tätt, undviker vissa sorters mat samt stress och tar medicin varje dag. Häromdagen var han på sin vanliga kontroll när de märkte att något inte stämde, och det är allt jag vet.
Fin som han är så ville han inte oroa någon, så han väntade till idag med att ringa mig.

Nu vill jag bara att han ska vara här med mig, så att jag kan få se på honom och ge honom en stor kram. Efter den här sjukdomen, och efter det hemska som har hänt i Paris i vår så har vår relation blivit mycket bättre. Båda har insett att vi inte ens riktigt känner varandra, och att vi faktiskt kan förlora varandra.