Såg ett Seinfeldavsnitt härodagen som började med att Jerry hade en liten stå-uppbit om "the nightguy and the dayguy". Att nattpersonen va så envis o att det alltid går ut över dagpersonen. Och oj va rätt han har. Det är något jag älskar med den serien, det är så mycket små vardagliga saker som man känner igen sig i.
Jag vet själv att jag aldrig vill gå o lägga mig på kvällarna, jag sitter alltid uppe o gör något lagom meningslöst (som jag lika gärna kunde gjort på dagen) och tänker "bara en liiten stund till". Och på morgonen är jag världens zombie som bara längtar tills kvällen kommer o jag får gå o lägga mig igen.

Skönt att veta att jag inte är ensam. Och i gott sällskap är jag dessutom!