Det här med tygnäsdukar har jag aldrig förstått mig på. Att snyta sig i en bit tyg, och sen lägga tillbaka den i fickan. Är det bara jag som hör något fel på den meningen? Och så ska det dessutom anses lite fint att ha näsduk, sånt som överklassgubbar använde förr i tiden. Nä, tacka vet jag pappersnäsdukar, som man använder en gång sen slänger.

Det där med att snyta sig är en intressant sak. Själva snytandet kanske inte är så spännande, men synen på det i olika länder varierar, något som gjorde mig ganska så förvånad. Jag och H. hade en lång diskussion om detta för ett tag sen, och vi kom fram till följande:

I Stockholm anses det högst pinsamt att ge ifrån sig vissa ljud bland folk. Att till exempel snyta sig högt och tydligt på tunnelbanan, ja då får man garanterat ett par snea blickar och antagligen ett par fniss från småtjejer.
Här i Paris är inte ljud ett så big deal, eftersom metron ändå är så högljudd, så det blir liksom inte lika tydligt som i Sthlm. Där är alla tysta och artiga på tunnelbanan, här är det prat, musiker, tiggare och högljutt rassel från själva tåget.
Här är däremot vad man snyter sig med väldigt viktigt. H. snöt sig med en bit toapapper för ett tag sen, och hennes franska kompisar höll på att gå under jorden. En av dom låtsades allvarligt talat att han inte kände henne längre. Själv tycker jag att just vad man snyter sig med inte är så himla viktigt (om det inte är en tygnäsduk då, hu), papper som papper liksom. Men det tycker tydligen inte fransmännen..

Intressant, eller hur?