Jag vet inte vad det är med mig idag, men jag känner mig helt off. Vet inte om det är bristen på sömn eller något annat som spökar.. har haft någon sorts kramp i magen sen jag vaknade också, mycket mystiskt. Ska testa att käka lite lunch och hålla tummarna för att det går över sen.

Jag är en person som inte pratar så där överdrivet mycket när jag inte känner mig helt hemma i ett sammanhang. Med mina kära kompisar och med familjen kan jag mala på ordentligt, men i många andra sammanhang så föredrar jag helt enkelt att vara rätt tyst. Och ibland önskar jag att jag var annorlunda på den punkten. Oftast är det inte för att jag känner mig hemskt osäker eller att jag är väldigt blyg (för det tycker jag inte att jag är), men för att jag helt enkelt inet har något bra att säga. Och har man inget bra att säga kan man lika gärna vara tyst, var det någon klipsk person som sa.

Men i klassrummet till exempel, där önskar jag att jag kunde ta lite mer plats. Nu känns det som att det har blivit en grej att jag är tyst av mig, så då blir det bara svårare och svårare att börja prata. Jag är ju inte helt mute, men jag är nog den som pratar minst i klassen.

Det är inget jätteproblem, men det är en liten grej som jag inte är så förtjust i hos mig själv.
Behövde bara dela med mig av det - nu ska jag gå o rota i kylen. Puss o hej

PS

Titeln är från en låt av Wille Crawford, inte något sorts självgott citat.