Varför är det alltid pappor som beter sig som skit i familjekonstellationer? Av mina tre bästa kompisar har inte en enda någon kontakt med sin riktiga pappa. Hur sorgligt är inte det?
Själv har jag en pappa som jag till och med bor med, men som jag har kämpat i många år för att över huvud taget lära känna. Det har blivit bättre sen jag flyttade hit till honom, men det är ändå alltid jobbet som kommer i första hand. Jag har svårt att minnas senast vi åt middag tillsammans, eller senast han tog sig tid för att göra något med mig.

Jag har fler minnen från när jag var liten av min morfar, som dog innan jag fyllde tre, än jag har av min egen pappa. Jag kallade honom inte ens pappa, jag sa mamma och Arne.

Jag trodde att vi hade tagit oss förbi det där när han fick en livshotande sjukdom, jag trodde att det ändrade hans perspektiv, men nu känns det som att vi är tillbaka på ruta ett igen. Plötsligt så känns det som att ingenting har förändrats sen den tiden då jag och mamma stod i fönstret och väntade på att han skulle komma hem, med maten färdig på bordet.
Behöver jag säga att han aldrig dök upp innan maten blev kall?