Efter två dagar utan mina flickor så börjar jag undra hur jag ska klara mig drygt en månad till. Trots att vi har våra upp och ned-gångar, och att vi ibland inte ses på lång tid (mest beroende på mig som flyr från stockholm i klaustrofobi med jämna mellanrum) så ser jag er som mina systrar. Ni som alltid finns där, vad som än händer. Ni betyder mest av alla för mig, och var jag än är så ligger ni mig alltid närmast hjärtat!