SATC blir om möjligt bättre och bättre för varje gång jag ser den. Det är skratt, det är tårar - det är perfekt. Gosh, I love it.

Nu sitter jag här hemma, helt tomt är det, med en microlasagne. Hur sorglig är jag? Men rätt nöjd ändå om jag ska vara ärlig.