Vissa personer kommer in under skinnet på en - och stannar där. Några få människor kommer en verkligen så nära, så det är svårt att tänka sig att man någonsin ska klara av att leva utan den här personen i närheten. I bästa fall så slipper man göra det också, men vissa personer måste man släppa taget om. Och det är inte roligt eller enkelt någonstans.

De senaste dagarna har jag börjat fundera på det här med att jag ska tillbaka till Paris i höst, och jag har verkligen börjat inse hur mycket jag kommer sakna ett par personer här hemma. Det är ett par få utvalda personer som står mig så nära som man trodde att bara en familjemedlem kunde göra. De är personer som jag vill höra av varje dag, personer som jag vill prata med så fort det händer något och sådana som jag känner för att bara åka iväg och krama ibland.

Ni jag pratar om vet precis vilka ni är - men jag skriver era namn ändå, bara för att resten av alla som läser ska få veta vilka otroliga människor ni är. Ni är mina älskade änglar - Sophia, Jasmine och Linda. Ni är de bästa vänner en människa någonsin kan få, och jag älskar er som systrar.

Och sist men inte minst är det Gustav. Världens finaste Gurra. En person som må komma och gå, men som alltid kommer ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.