Nu dök papsen äntligen upp här hemma, som jag anade så var det mycket på jobbet idag. Många journalister som vill ha svar och mycket att ta hand om. Hela den här händelsen har gjort mig (och många runt mig) helt skakad, svårt att koppla bort ibland.

Men det enda jag kan göra är att ta hand om mig själv och mina vänner, och sända ut en tanke till flickans nära och kära. Det som hände är helt vidrigt, ett öde man inte önskar sina värsta fiende. Det får en att inse hur skört livet är, att vad som helst faktiskt kan hända. Och det kan hända en själv också, inte bara folk runtomkring en.
Det får mig att tänka på att jag ska ta vara på min tid, och uppskatta varje dag. Man vet aldrig när något händer! En olycka kan dyka upp om 50 år, eller imorgon. Eller i bästa fall aldrig, men man ska aldrig bli för säker på det.

Och innan det här flummar iväg för mycket (jag har skrivit ungefär en novell till som jag genast raderade) så ska jag knata till köket och mata mig och far med lite gräddstuvad pyttipanna.

Ciao.